Det finns så mycket i mina tankar just nu. Allting som har sagts på senare tid, mellan vissa människor i min närhet har gjort mig ledsen och jag har börjat fundera på vem man verkligen kan lita på och vem som någonsin kommer att acceptera min mamma som nykter alkoholist och narkoman (sedan drygt 20 år tillbaka) .

Det hela började med en blogg, som knappt ingen läste. Det blev ett helvete i stort sett och visst, allt hade inte kanske behövt skrivas i bloggen men jag kan se det från en annan synvinkel än hur ni vinklar det. Sanningen är den att vissa människor bearbetar sitt mående med att skriva. Till exempel som när jag har dåliga dagar eller mår rent av jävligt dåligt, fattar jag pennan och kolleigeblocket. Sedan skriver jag ner mina tankar, allting.. Om inte pennan finns till hands så öppnar jag Word direkt i datorn.

Det var också det min mamma gjorde. Hon har alltid skrivit ner sina tankar, gjort dikter ja hon har skrivit ner det mesta när hon mått dåligt, speciellt när jag var liten. Mamma skriver om dom hon bryr sig om, tänker på och är orolig för. Ni uppfattade det som att hon hängde ut någon, vilket inte var en enda mening ifrån henne. Om ni visste hur orolig mamma är och hur mycket hon tänker på andra istället för sig själv. Hur tror ni då det känns för henne när ni kommer och säger att hon bara vill ''hänga ut er och eran familj'' Ni kallar henne omogen och alla möjliga ord. Men till vilken nytta? Är vi av samma kött och blod, gör man så här mot sin familj?

Sedan har vi det här med att *namn* hjälpt mamma så mycket och ställt upp för henne. Ni syftar alltså på mammas tidigare missbruk, som hon tog sig igenom för drygt 20 år sedan. Visst ni har säkert varit ett stort stöd, hjälpt henne och så vidare. Men vad har det hela med saken att göra? Jag skulle gärna säga att min mamma  är väldigt tacksam för vad ni gjorde för henne då men det är absolut ingenting man tar upp efter 20 års tid när det handlar om just det här. Hur tror ni det känns, att levt med skammen om att vara narkoman och sedan försöka ta sig upp och in i Samhället igen. Jag tror ingen av er har förstått och sett hur fantastiskt mamma har klarat sig. Har ni en enda gång tänkt på något fint hon gjort? Hon har uppfostrat mig helt ensam samtidigt som hon kämpat att leva ett bra liv. Jag vill aldrig mer höra från er hur mycket ni hjälpt min mamma i sådana här sammanhang, för den som hjälpt min mamma att komma ifrån hennes missbruk är i stort sett henne själv. För utan hennes vilja att verkligen vilja sluta, hade hon inte klarat sig. Varken med eller utan er. Sedan behövs det professionell hjälp också och det fick hon.

Nu har min mamma världens liv, hon är lycklig och jag unnar henne varje stund och minut av det. Tänk att hon till slut hittade mannen i sitt liv och får jobba med det hon älskar mest av allt BLOMMOR! Och sist men inte minst hon har ju mig och katten också. Och ett plusbarn som heter Samuel. Nu tycker jag att vi ska unna henne lycka och aldrig mer dra upp hennes drogmissbruk mer, för jag blir spyfärdig, och ja, skulle vilja spy galla på alla av er som drar upp det igen i ett sådant här sammanhang.

Men det som gjort mig mest ledsen är vad som följde efter det här. Det spreds rykten om att jag skulle suttit med min pappa (som just nu varit drogfri i över ett år) och hans kompisar i barackerna i Öjebyn och druckit alkohol. Jag medverkade  bara i TV för att synas, jag talade heller inte sanning enligt er.. Jag umgicks också med A-lagare.. Vet ni vad som hände mig med då? Jag blev så otroligt besviken men framförallt förbannad. Min egen släkt gick och spred rykten om mig och framförallt min pappa som pågår en behandling för sitt missbruk. Min pappa skulle aldrig någonsin erbjuda mig alkohol eller knark. Han skulle aldrig acceptera att hans barn får samma liv som han haft. (Tror jag i alla fall, det är känslan jag får) För ni tror väl på fullaste allvar inte att jag och pappa skulle ha alkohol och knark gemensamt? Ni som också är min släkt har vetat hur ledsen jag varit för min pappas missbruk, hur dåligt jag mått och hur mycket jag har kämpat för att inte må dåligt. Ni fick mig att må ännu värre den här gången, jag grät i flera dagar och undrade hur man kunde säga en sådan sak. Sedan kom jag att tänka på en sak; det är ingen idé jag sitter här och gråter för falska rykten. För det var ju ingen sanning i det ni hade gått och sagt. Synd var också att jag inte fick reda på detta av er själv, ni var tvungen sprida allt runt halva Öjebyn innan jag fick reda på det av en tredje person (min bästa vän)..

Jag vill bara hädanefter säga att jag kommer nog aldrig glömma det ni sagt om mig. Och inte hur det började heller, för jag hade absolut ingenting med bloggrejen att göra. Man kan inte dömma personer för någonting dom inte ens har gjort. Men att ni gjorde detta visade bara mig hur falska ni är och opålitliga. Jag vet nu att dom enda jag kan lita på är dom som står mig varmast om hjärtat, familjen, och så kan jag lita på mig själv.

Också är ni snälla och accepterar mig och min familj och det fantastiska liv vi har idag. Jag har en pappa som är nykter och drogfri, även en mamma som är otroligt positiv och jämnt glad. Jag har två underbara föräldrar i mitt liv idag, en bonuspappa och en katt. Bara så ni vet så kan ni aldrig förstöra våran lycka. För vi kommer vara lyckliga i alla våra dagar.

Tack och hej leverpastej!
det blev lite långt!